Kodifieringen av islamisk lag -
om framväxten av de sunnitiska rättskolorna

Utdrag ur Mehmed Handjics utvalda verk Vol 3.

Översätning Adnan Kozarcanin

Alla islamiska regler och föreskrifter, vare sig de gäller tro eller handlingar, kallas shari'a. På arabiska betyder det en "upptrampad, öppen väg". Ibland ges ordet en mer begränsad betydelse, där man med shari'a menar enbart regler för människans handlingar, utan hänsyn till tro eller andlighet. Man kan också säga att shari'a är hela det juridiska systemet inom Islam.

Kunskapen om shari'a kallas fiqh. Det ordet betyder på arabiska att förstå eller begripa. Under Islams tidiga historia avsåg begreppet fiqh inte bara kunskap om lagar, utan även kunskap om andliga ting och allt som överhuvudtaget berör en muslims religionsutövning. Sedan den islamiska tideräkningens andra sekel har begreppet används för att beteckna kunskap om islamiska lagregler i vid bemärkelse. Fiqh omfattar också alla regleringar om religiösa plikter ('ibadat).

Shari'a (eller fiqh) utvecklades utifrån Islams källor, främst Koranen, vilket accepteras av alla muslimer. Därnäst kommer Allahs Sändebuds (fred och välsignelser vare med honom) ord och gärningar, dvs. hans sunna och hadith. Om vi räknar med att Koranen innehåller runt sex tusen verser (ayat) och bara runt tvåhundra av dem handlar om att reglera förhållandena i samhället, så kan vi dra slutsatsen att Koranen lägger vikten vid själva tron och etiken. Den juridiska systemet kan gälla bara om det vilar på stark tro och sund moraluppfattning. Vissa islamiska lärda har speciellt kommenterat de ayat i Koranen som innehåller regler om samhällsfrågor (ayatu-l-ahkam). De sökte i varje ayah i Koranen något som kunde uppfattas som regler för och därför beaktade de varje ayah som även indirekt ger en möjlighet att härleda någon regel. Sett på det sättet växte antalet ajatu-l-ahkam till femhundra och mer. Men i verkligheten är det bara runt tvåhundra ayat som handlar om samhällsfrågor. De allra flesta av dem är uppenbarade under den senare perioden i Madina och återfinns i suror från den tiden, framförallt i surat Al-Baqara och surat An-Nisa. Därför ingår studiet av dessa ayat i skolprogrammet på shari'a-högskolor under ämnet tafsir (Korantolkning).

Sunna eller hadith har en dubbel roll. Å ena sidan fungerar sunnan som legitim "tolk" av Koranen, som ger utförligare förklaringar till sådant som endast kortfattat omnämns i Koranen. Å andra sidan är sunnan en oberoende källa för att härleda islamiska lagar - sunnan ställer upp regler oberoende av Koranen. Liksom Koranen handlar sunnan om mycket annat än regler för samhällslivet, men antalet hadither som har juridisk innebörd är större än antalet ajatu-l-ahkam i Koranen. Även i detta fall finns det olika åsikter om antalet sådana hadither. En del säger att det räcker för en mujtahid (laglärd med kompetens att dra egna slutsatser från källtexter) att kunna femhundra sådana hadither. Enligt en berättelse ansåg Ahmad ibn Hanbal att Profetens (fred och hälsningar vare med honom) sunna kan sammanfattas i tvåtusentvåhundra hadither. Al-Ghazali och vissa andra författare som skrev om Usul al-fiqh (vetenskapen om hur man härleder fiqh-regler från källmaterial) menar att en mujtahid behöver ha tillgång till åtmindstonde en erkänd hadithsamling, exempelvis Abu Dawuds Sunan. Man kan kritisera alla de här ståndpunkterna. Det första är helt ogrundat. De hadither som innehåller samhällsregler blev senare sammanställda i särskilda samlingar, så den som söker en kort introduktion i grundmaterialet till shari'a kan hänvisas till t.ex. samlingen Al-Muntaka av Majdudin ibn Taymiyya (d. 652/1254) eller Bulugh al-maram min 'adilat al-ahkam ("Kunskapen om bevis för regler inom shari'a") som sammanställdes av ibn Hajar (773-852/1371-1448.

Som vi kunnat se är de Koran-ayat och hadith som innehåller regler begränsat, så de kan inte uppfylla alla behov som dyker upp under tidens gång. Därför har en mujtahid rätt att bygga på källmaterialet för att lösa juridiska frågor och problem genom ra'y (förnuftsresonemang), som senare definierades mera noggrant i begreppet qiyyas (analogiförfarande). En annan aspekt av ra'y är istihsan, som bland hanafi-jurister används som oberoende källa för att härleda lagar. Författare i Usul al-fiqh har gett flera definitioner av istihsan. Lättast att förstå är kanske den att istihsan är när mujtahid lämnar uppenbar analogi och bygger sin dom på den allmänna nyttan under de speciella omständigheterna. Imam al-Shafi'i var stark motståndare till istihsan, vilket tydligt framgår av hans uttalande att "den som använder istihsan gör sig själv till Laggivare" (Shari'). En annan ra'y-princip är istislah eller al-maslaha al-mursala som ofta används av Maliki-jurister. Denna källa går också ut på att tillämpa allmän rättvisa och nytta i enlighet med de principer som satts upp av Laggivaren (Allah den upphöjde).

Det är uppenbart att den islamiska lagen kan utvecklas mycket längre om man accepterar al-istihsan och al-masalihu al-mursala som juridiska källor. Att dessa källor fanns redan från början kan man se i en hadith som berättas av Abu Dawud och Tirmidhi, där det berättas om hur Mu'az ibn Jabal installerades som domare i Jemen. Innan han gav sig iväg frågade Profeten (fred och välsignelser vare med honom) honom hur han skulle döma, och då sa han : Enligt Koranen och om jag inte hittar svaret i Koranen, så enligt sunna och om jag inte hittar det där heller så ska jag använda alla mina krafter för att komma fram till sanningen på grundval av dessa två. Profeten Profeten (fred och välsignelser vare med honom) samtyckte till det. Alla tre ovannämnda källor finns med i det dekret som kalifen 'Umar skrev till Abu Musa al-'Ashari när han utnämnde honom till domare i Basra.

Ijma' betyder koncensus bland alla lärda i en given tid. Ijma' kommer sist bland källorna till fiqh. Det är därför att ingen lärd person kan dra legitima slutsatser oberoende av Koranen hadith eller åtminstone qiyyas. Koncensus (ijma') måste vara grundad i en av de tre nämnda källorna (mustanad). Åsikten bland författare till Usul al-Fiqh är att ijma's endast är till för att hindra meningsskiljaktigheter, eftersom en slutsats som fattas med ijma' är kategorisk (qati'i) även om den bygger på en icke kategorisk åsikt (zanni).

Från dessa källor har alltså shari'a-lagen att utvecklats. I Hijaz-området och Arabien var de direkta lösningarna från Koranen och sunna oftast tillfredställande, men i de nyvunna områden där muslimerna kom i kontakt med andra samhällsordningar krävdes nya lösningar. På så sätt var även Profetens (fred och välsignelser vare med honom) följeslagare (sahaba) tvungna att använda sin ijtihad eller ra'y. Detta var speciellt utmärktande hos kaliferna Abu Bakr och 'Umar. De försökte lägga en fast grund för ijtihad. När nya problem som dök upp sammankallade de lärda bland sahaba och gemensamt löste de problemen. De tänkte noga efter före varje beslut, och ibland kunde 'Umar vänta upp till en månad med att lösa en viss fråga. 'Umars vana att använda ra'y och ijtihad antogs av Abdullah ibn Mas'ud, som senare bosatte sig i Kufa, där han övade stort inflytande på Hanafi-skolan. Det är därför inte så konstigt att just Hanafi-skolan är den juridiska skola som främst förknippas med ra'y, eftersom den utvecklades i Kufa.

Vid lösandet av nya frågor uppstod det huvudsakligen två riktningar: Å ena sidan skolan av ahl al-hadith, där man undviker teoretiska resonemang och hypotetiska frågor och håller fast även vid svaga hadith även om den är svag för att undvika ra'y; och å andra sidan skolan ahl ar-ra'y där man gör tvärtom och ställer upp hårdare krav på tillförlitlighet av hadith. Mellan de här två skolor ligger Maliki- och Shafi'i-skolorna.

Vissa orientalister som Golgziher och David Santillana menar att den romerska civilrätten påverkat utvecklingen av shari'a, speciellt under det första århundradet, antingen direkt eller indirekt via Talmud. Talmud anses ha lånat mycket från den romerska civilrätten och muslimerna hade ett nära förhållanden till judarna, vilket kunde resultera i en indirekt påverkan. Om man noga betraktar deras argument inser man dock att shari'a utvecklades självständigt och oberoende från både Talmud och den romerska lagen. Ett visst inflytande förklaras dock av att de islamiska juristerna betraktade vissa delar av den romerska lagen i de nyerövrade länderna som 'urf (lokala seder), dvs. sådant som praktiseras av lokalbefolkningen och faller innanför den islamiska normen.

I början av andra seklet i muslimsk tideräkning börjar en ny period för shari'a som pågår fram till det fjärde seklet. Under den perioden utvecklas shari'a snabbt. Mujtahidun arbetar fritt och oberoende vilket möjliggör att fiqh uppnår sin höjdpunkt. Under denna tid levde de största fiqh-kunniga och man kodifierade shari'a. i samband med det uppstod olika skolor (madhahib) som sedan stelnade i strängt åtskilda former. Vid fjärde seklet börjar så en period där man binder sig till en viss skola och följer den (taqlid). Men detta är bara delvis sant, för ijtihad har egentligen aldrig upphört, utan har bara minskat i omfattning, vilket är helt normalt i en sådan här utveckling. Alla juridiska skolor uppstod under andra och tredje seklet, medan en del av dem som fanns senare dött ut. Shari'a är alltså kodifierad enligt dessa skolor. Därför anser vi att det är nödvändigt säga något om dessa skolor och nämna de grundläggande egenskaper hos dem samt deras viktigaste kodex och samlingar.